huvudvärk och svär i grubblerier

jag satte mig i sängen och tröck mitt ansikte i den kudde du nyss legat mot. det är en kyla som skär i kroppen och det knyter sig i magen strax innan tårarna strömmar nerför mina kinder.

jag skickade säkert mitt sista sms där jag satt, letade efter ord som om det fanns några som beskrev allt jag kände, det blev bara ord på en skärm.

det är vid flera tillfällen tidigare som jag velat lägga detta till det förflutna. aldrig har jag funnit det så svårt att avsluta, som det varit med dig, aldrig tidigare har jag velat hålla fast vid något så hårt, som vid dig. jag vet inte om det är en lättnad eller bara ren besvikelse, på den ork som inte fanns.

det som kallas vänskap,

en länge saknad vän hörde idag av sig:
'jag önskar att vår kontakt inte blivit så lidande som den har blivit'.

han liksom några få, har en fin &ren själ, (är min tro) &besatt kunskapen att harmonisera med enbart närvaro &/ord.
kontakten bröts pga omständigheterna som var. vilket jag iofs inte ser som något specifikt negativt ändå, då det är fallet med det mesta om inte Allt.

det är att den kan återskapas, utan skuld, enbart i det syfte den höll från början, är det jag kallar vänskap.
den ända sanna anledningen till att behålla en kontakt/relation måste vara just Den.

detta fick mig ändå att tänka mer allmänt på relationer &dess egentliga syfte, som jag tycker att många missförstått.
för.. Varför, lever 90% av den svenska befolkningen, sin vardag med att några ggr i veckan, spendera tid med personer, pga det förflutna de haft ihop (ex, skola, uppväxt, kärleksrelation, etc ..) när de Egentligen växt ifrån varandra(?)

alla kontakter har sina bakslag &mindre lyckliga dagar, men jag tänker större än så.
det är när det känns som ett 'måste' som man kanske ska fundera på meningen med kontakten.

varför lever folk i tron om att man måste behålla något för att det finns minnen.. det är för mig oförståerligt. jag har förstått att många stannar kvar i en viss trygghet som byggts upp, &det ska man kanske inte förkasta,.. eller så kanske man ska göra just Det, när relationen som är blir till något krävande &energitagande, något som ger mer negativt befinnande, än positivt.

varför kan man inte uppskatta det som varit, &gå vidare(?)
&enkelt behålla dem som för stunden höjer än själv!

så lever ivf jag.
mer givande, mindre lidande.

avlägsen bror &minnen

jag granskade mig &mitt liv inatt. jag har känt mig rofylld den senaste tiden. trots det kunde jag inte somna, jag vred mig flera ggr om i sängen och höll hårt om en bok, som jag kanske borde ha läst, men vars existans jag ignorerade. jag är missnöjd.

igår blev jag påmind av vår distans. och när vi sist umgicks, och den avlägsna gången innan det.
jag åkte till västerås där du befann dig, vi firade midsommar (2007) tillsammans med dina vänner. när mörkret la sig och allt tystades ner, gick vi iväg och pratade, gjorde upp en eld ihop (vilket jag inte vill ge dig diplom för) som tillslut tog vid sig så vi kunde sitta och bara vara tillsammans.

gången innan dess befann vi oss båda i Thailand, (julen 2006) nästan exakt ett år sedan. vi gick upp 04 den morgonen, promenerade längs stranden och pratade om allt och ingenting. vi fann en handgjord smal och ödslig trappa med ojämna steg upp i bergen bland jungelträd och skrikande apor. vi kom efter en 20 minuters trevande ner till en avlägsen strand, mycket liten och personlig. vi gjorde yoga mot soluppgången på den stranden och reflekterade om vad leva är. vid 10 snåret gick vi tillbaka fast runt berget, då havet inte längre låg som slickat runt det utan ett par hundra meter längre ut.

jag vet inte exakt vart du befinner dig just nu, men jag vet att du trivs och att du lever det liv du alltid velat. men i egoistiskt syfte behöver jag dig mer ofta än ett par ggr om året. jag saknar dig. du är trots allt den ända, förutom vår far som vet vår bakrund och har förståelse för mina snesteg.


utöver detta, förvånas jag av min nonchalans till att inte hålla kvar de saker i mitt liv som hittills alltid fått mig att må bra? jag tänker på fotbollen och klättringen, blandannat. jag har alltid sportat och det har fått mig att må bra. när jag var yngre var det min tillflyktsort. nu har jag inte tränat sen jag började på Axelsons Institut i Augusti. och där förespråkar jag för patienter hur viktigt det är att hålla igång på rätt sätt. vad är det för dubbel moral jag satt mig i?

drog igenom en gammal mapp &fann detta som skrevs för ca ett år sedan.

det är kusligt hur bra det stämmer in &kanske därför anledningen till att finnas kvar.

killen som förut stod mig rätt nära, skrev detta. ni som känner mig, håller kanske med.

långkalsonger

på säkert novembers varmaste dag, drar jag på mig ett par långkalsonger, och inte vilka kalsingar som helst, utan förra årets par, &neeej dem passade inte, det tog mig kanske tio minuter att få dem på mig, &krånglade självklart över lår &rumpa som tycks vilja uppmärksamma sig, INTE vara i samma form som förra säsongen.

a sign?
.. i think so :/

mail från det förflutna,

Skickat:
den 8 december 2004
Ämne:
skitstoveln till brorsan hor av sig!!

Brorsan som inte har brytt sig om att skicka manga brev till dig alls hor av sig, och darfor kronar jag mig till en skitstovelbrosa, really bad och hoppas att du har oversyn pa min patetiska offermentalitet.

Hej Anna
Har far du ett simpelt brev, fran ett beachcafe.
Joina inte armen! Skamta bara!

Du ar den kansligaste armeofficer som den svenska armen nagonsin kommer skada och for det kan de vara tacksamma. Armeer mar i regel alltid bra av lite kanslighet.

Jag ar stolt over att ha dig som syrra. Hade du varit en sandar brud duvet med guldfiskeblick hade jag liksom behovt att anstranga mig for attalska dig...nu gor du det latt for mig... :)

Lat mig hora hur du har det, och det buuums!!!
Love from the bro