jag satte mig i sängen och tröck mitt ansikte i den kudde du nyss legat mot. det är en kyla som skär i kroppen och det knyter sig i magen strax innan tårarna strömmar nerför mina kinder.
jag skickade säkert mitt sista sms där jag satt, letade efter ord som om det fanns några som beskrev allt jag kände, det blev bara ord på en skärm.
det är vid flera tillfällen tidigare som jag velat lägga detta till det förflutna. aldrig har jag funnit det så svårt att avsluta, som det varit med dig, aldrig tidigare har jag velat hålla fast vid något så hårt, som vid dig. jag vet inte om det är en lättnad eller bara ren besvikelse, på den ork som inte fanns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar