det som kallas vänskap,

en länge saknad vän hörde idag av sig:
'jag önskar att vår kontakt inte blivit så lidande som den har blivit'.

han liksom några få, har en fin &ren själ, (är min tro) &besatt kunskapen att harmonisera med enbart närvaro &/ord.
kontakten bröts pga omständigheterna som var. vilket jag iofs inte ser som något specifikt negativt ändå, då det är fallet med det mesta om inte Allt.

det är att den kan återskapas, utan skuld, enbart i det syfte den höll från början, är det jag kallar vänskap.
den ända sanna anledningen till att behålla en kontakt/relation måste vara just Den.

detta fick mig ändå att tänka mer allmänt på relationer &dess egentliga syfte, som jag tycker att många missförstått.
för.. Varför, lever 90% av den svenska befolkningen, sin vardag med att några ggr i veckan, spendera tid med personer, pga det förflutna de haft ihop (ex, skola, uppväxt, kärleksrelation, etc ..) när de Egentligen växt ifrån varandra(?)

alla kontakter har sina bakslag &mindre lyckliga dagar, men jag tänker större än så.
det är när det känns som ett 'måste' som man kanske ska fundera på meningen med kontakten.

varför lever folk i tron om att man måste behålla något för att det finns minnen.. det är för mig oförståerligt. jag har förstått att många stannar kvar i en viss trygghet som byggts upp, &det ska man kanske inte förkasta,.. eller så kanske man ska göra just Det, när relationen som är blir till något krävande &energitagande, något som ger mer negativt befinnande, än positivt.

varför kan man inte uppskatta det som varit, &gå vidare(?)
&enkelt behålla dem som för stunden höjer än själv!

så lever ivf jag.
mer givande, mindre lidande.